onsdag 5 maj 2010

Resa mot okänt mål

(Publicerad i GP 5 maj 2010)

Tänk dig att du stiger ombord på ett tåg. Du ska ut på en lång resa. Destinationen är okänd.

Du hittar din plats i en kupé. På sätet mittemot sitter en främmande människa. Ni skakar hand och presenterar er artigt för varandra.

Nu är reglerna så här: främlingen och du ska leva tillsammans i den här kupén i tre månader. Ingen av er får lämna kupén. Under nattliga uppehåll på okända stationer kan ni eventuellt få ta en kort promenad på perrongen. Sedan raskt ombord igen. I tre månader, som sagt.

Nej, det är ingen dokusåpa jag beskriver. Det är översättarens vardag.

För det är precis så det är att översätta en roman.

Efter en tids resa är främlingen ingen främling längre. Tvärtom är hon och du intimt bekanta – det finns inget annat sätt att uttrycka det på. Du känner hennes goda och dåliga sidor, du har genomskådat hennes retoriska knep och förenklingar. Du vet när hon bluffar och när hon verkligen vet vad hon snackar om.

Du hittar egenskaper hos henne som är charmerande, oemotståndliga. Du hittar andra som är outhärdliga. Du skulle gärna, jättegärna faktiskt, vilja förändra henne, måla över en del av hennes skönhetsfläckar. Kort sagt: redigera henne. Du försöker också. Hon spjärnar emot, vägrar att ändra på sig.

Stämningen i kupén blir alltmer förgiftad. Du är övertygad om att det är du som har rätt. Du känner att du måste sätta ner foten. Det går så långt att du är beredd att överge henne och hela projektet, att hoppa av tåget i farten oavsett konsekvenser. Men till sist tar du ditt förnuft till fånga.

Motvilligt inser du att ditt jobb faktiskt är att underkasta dig. Din uppgift är inte att föra, den är att följa.

Veckorna går. Ni hittar ett sätt att samexistera. Ni skaffar er gemensamma vanor och rutiner. Tåget far förbi åkrar och städer, solen skiner, resan känns trivsam. Och du märker något: det som du tidigare fann svårsmält hos din reskamrat kan du nu lätt acceptera. Ja, mer än så: du ser numera världen med hennes ögon och inser att hon har haft rätt i det mesta hela tiden.

Till slut bromsar tåget in med en tung suck. Ni är framme vid slutstationen. Den heter ”Deadline”.

Det är dags att skiljas. Kanske har du funnit en vän för livet, kanske vet du med säkerhet att ni aldrig mer kommer att ses.

Du tar en snabb kopp kaffe på stationen. Så ropas en ny avgång ut. Översättaren – du – skyndar ut på perrongen, går ombord på ett nytt tåg. Återigen är destinationen okänd.