torsdag 17 februari 2011

I Manchester fattar de ingenting

(Publicerad i G-P onsdag 16 februari.)

I Manchester fattar de inte mycket. Jag var där nyligen och det var rent pinsamt faktiskt. De är verkligen på efterkälken jämfört med oss.

Jag tänker närmast på kollektivtrafiken.

I centrala Manchester cirkulerar tre gratisbussar. De avgår var sjätte till tionde minut och går varsin runda i centrum.

Redan här tar man sig för pannan. Gratis? Vi i Göteborg, som är lite mer utvecklade, vet ju att kollektivtrafiken ska vara så dyr som möjligt för resenären. Grundregeln är att det alltid ska vara billigare att ta bilen en viss sträcka än att åka buss eller spårvagn.

De där gratisbussarna i Manchester går till och med på söndagarna. Fast med glesare turer.

Sedan är det detta med betalningen.

En dag gick jag ombord på en busslinje som inte var gratis.

Förvirrat såg jag mig om efter någon form av elektronisk apparatur att föra någon form av elektroniskt färdbevis mot, men jag hittade inget. Generat frågade jag föraren.

- Vadå? Nej, du betalar till mig. Vart ska du?

Jag talade om det och han sa vad det kostade.

Efter det var jag så omtumlad att jag inte kunde tänka klart på flera timmar. Det här liknade ju ingenting!

En chaufför som vet vad det kostar att åka en viss sträcka? Som vänligt förklarar för en turist hur han ska göra? Och att betala med pengar? Det går ju varenda tjomme omkring med i fickorna, så enkelt ska det väl inte vara?

Om man kommer från en högre stående kultur ska man akta sig för att ge goda råd till infödingarna. De kan känna sig nedlåtande behandlade.

Efter en öl på en pub kunde jag ändå inte låta bli. I vänlig ton försökte jag informera en man ur lokalbefolkningen om några enkla grunder för kollektivtrafik. Framför allt fokuserade jag på vikten av ett högteknologiskt, gps-baserat biljettsystem som är så komplicerat att det håller alla på tårna hela tiden. Det måste också finnas inbyggda fel i systemet, annars kan folk bli liknöjda.

- Det låter väldigt dyrt, sa mannen över sitt pintglas.

- Äsch, nån halvmiljard eller så bara, sa jag.

- Hmm, sa han.

- Det finansierar ni lätt genom att lägga ner de där gratislinjerna. Det blir två flugor i en smäll.

- Hmm, sa han igen.

Jag ville gärna tro att jag hade sått ett frö. Men ärligt talat tror jag inte alls att jag nådde fram till honom.

fredag 4 februari 2011

Just nu vet ingen var jag är

(Publicerat i Göteborgs-Posten onsdag 26 januari 2011.)

Första gången jag var utomlands var jag 13 år, en vecka i London med mamma och mormor. En kväll när de slöade på rummet frågade jag om jag fick gå ut ensam en liten stund.

Det fick jag, så länge jag inte var borta mer än en halvtimma.

Det var stort nog. Storögt gick jag en sväng runt hotellet, låtsades att jag var världsvan, att jag hörde hemma på de här skitiga, underbara Londongatorna. Och jag tänkte: ”Just nu vet ingen i hela världen exakt var jag är.”

Tanken gav mig svindel. Att vara fri, ute på egen hand i världen. Och att för en gångs skull få vara helt osedd, o-observerad, min egen.

Känslan satte sig djupt inom mig. Senare, efter att jag gått ur skolan, långresor. Jag har stått i gathörn i San Francisco och Ouagadougou, jag har blickat ut över Assuandammen och 25 april-bron, och gång på gång har jag tänkt som den gången i London:

”Just nu vet ingen i hela världen var jag är.”

Under ett antal år på 80-talet var det min största lycka. Det var inte så att jag isolerade mig under resorna, tvärtom har jag nog aldrig varit så öppen för nya kontakter och vänskaper. Men jag hade ett närmast rasande behov av frihet, jag måste få styra mina steg dit jag ville, när jag ville. Jag hade inga särskilda mål förutom nästa stad, jag ville ingen särskild stans, bara bort. Jag njöt av att vara en okänd på okänd ort.

Nyligen var jag i England igen. Inte i London den här gången utan i Manchester. Och inte med min mamma och mormor, de är båda döda sedan länge, men faktiskt med min pappa.

En kväll gick jag en sväng runt hotellet, ensam. Anonyma gator, ett köpcentrum. Jag prövade min gamla tanke, men den hade förlorat sin kraft. Det pirrade inte till i magen av lycka.

Tvärtom kändes det otäckt. Herregud, ingen visste ju faktiskt exakt var jag fanns! Jag var just i denna stund avskuren från världen! Tänk om det hände mig något? Jag tog snabbt fram mobilen och skickade ett SMS hem, för att återknyta kontakten med världen. För att bli sedd.

Sedan gick jag hastigt tillbaka till hotellet.

En gång fanns band som jag var tvungen att kapa, nu finns band som jag valt frivilligt. En gång drevs jag av jakten på oberoende, nu är jag tacksam för beroendet. Av min familj, av mina närmaste.