torsdag 3 maj 2012

Angående ett hungrigt hjärta

(Publicerad i GP torsdag 3 maj.)

Det verkar osannolikt att Bruce Springsteen kommer att spela Hungry heart för mig och alla andra på Ullevi i sommar. Den har sällan ingått i hans spellistor på senare år.

Jag skulle ändå vilja skriva några rader om den låten.

Även folk som inte är Springsteenfans brukar ofta gilla Hungry heart, säkert för att den framstår som en okomplicerad uppåtlåt med en refräng som fastnar direkt: Alla mänskor har ett hungrigt hjärta, alla mänskor har ett hungrigt hjärta ... Det är livsbejakande, närmast jublande rader.

Men ta och googla upp texten, och lyssna sedan på låten igen.

Vad är det textens jagperson berättar egentligen? Jo, att han just har lämnat sin fru och sina barn. Han svängde åt fel håll i en korsning och fortsatte sedan bara framåt. Varför? Det vet han inte. Han säger att han är en flod som inte vet vart den rinner.

I andra versen berättar jagpersonen om en kvinna kanske är det hustrun, kanske en älskarinna, det förblir oklart. Nyckelraden är: Vi blev kära, jag visste att det måste ta slut. Inte ens i förälskelsefasen tror den här mannen tydligen på varaktiga förhållanden.

I sticket blir texten smärtsamt motsägelsefull. Alla mänskor vill ha nånstans där de kan vila ut, försäkrar berättarjaget, alla vill ha ett hem, och vad de än säger så vill ingen vara ensam.

Det låter fint, men det uttalas alltså av en person som just har övergett sin familj och helt tycks sakna förmåga att binda sig. Karln ljuger uppenbarligen, troligtvis mest för sig själv.

Och så kommer refrängen igen: Alla mänskor har ett hungrigt hjärta.

När vi i publiken skrålar med i den raden är det för att vi identifierar oss med berättarjaget vi vill alla leva efter vårt rusiga, pumpande hjärta. Storheten med låten är att den får oss att ryckas med i denna underbara och fullkomligt legitima längtan, samtidigt som texten, för den som lyssnar noga, visar hur destruktiv och hänsynslös den sortens längtan kan vara.

Frihetens kolsvarta kärna. Den skimrande drömmen som visar sig leda rakt in i mörkret. En sprittande glad låt om en desperat lögnare.

Enligt alla rapporter levererar Bruce Springsteen fortfarande starka scenshower, och vi får knappast tråkigt på Ullevi i sommar. Men på skiva har karln faktiskt låtit stel och tungfotad i tjugo år nu, och låtmaterialet har varit blekt.

Då kan det vara bra att minnas att Springsteen en gång i tiden var en så förkrossande skicklig låtskrivare att han kunde fånga uppbrottets hela glädje och smärta i en enda enkel, medryckande refräng.