onsdag 27 augusti 2014

Kroppen är inte klok

Publicerad i GP 27 augusti 2014

Jag sitter i ett väntrum och bläddrar i en bunt tidningar inriktade på  hälsa och friskvård, och jag läser på nästan varje sida att man bör lyssna på sin kropp. Kroppen är nämligen klok. Kroppen kan till och med läka sig själv om den blir sjuk.

Tyvärr måste jag meddela att detta inte stämmer. Kroppen är verkligen inte särskilt klok. Faktum är att den är ganska korkad.

Kroppen vill helst ha fet och osund mat varje dag. Den älskar verkligen chips och läsk och transfetter. Kroppen fattar nämligen inte att den bor i ett välfärdssamhälle – den tror att den måste bygga upp ett fettlager inför nästa svältperiod.

Kroppen vill ha snabba kickar och belöningar, och därför gillar den alkohol och andra droger. Det finns kroppar som offrar allt – till och med sin egen överlevnad, vilket ju måste sägas vara extra idiotiskt – för att komma över ännu en dos sprit eller knark.

Folk som tillfrisknar efter utbrändhet och utmattningsdepressioner säger ofta att de har lärt sig lyssna bättre på kroppen, men jag tror att de lyssnade precis lika noga under den period då de grundlade sin sjukdom. Det är bara det att kroppen sa något annat då: Visa framfötterna på jobbet! Förbättra din tid på milen! Gör mer saker med familjen! Var snyggare!

Den typen av prestationskrav kommer sällan utifrån. De kommer inifrån, från den egna, korkade kroppen.

Men immunförsvaret då, är inte det fantastiskt?

Jovars, men mycket mer än förkylningar och enklare infektioner klarar det faktiskt inte. Utan moderna läkemedel skulle vi fortfarande dö av bagateller, som lite smuts i ett obetydligt sår. Och tänk på kroppens allra mest naturliga verksamhet, barnafödandet. Hur många mödrar och barn dog inte i samband med förlossningar på den tiden när vi bara hade kroppens egen klokhet att lita till?

Nä, kroppen är faktiskt ganska inkompetent. Plötsligt får den för sig att vanligt björkpollen är skadligt och drar igång en massa plågsamma försvarsreaktioner. Hundratusentals svenskar lider av allergi för att kroppen inte förmår skilja på farligt och ofarligt.

Kroppen klarar inte ens av sin egen celldelning. Varje dag sker misstag i den processen. Oftast är det ofarliga saker men ibland – hoppsan! – råkar kroppen skapa en cancercell som genast börjar dela sig okontrollerat.

Det finns en del praktiska uppgifter som kroppen sköter bra. Den talar tydligt om när den är törstig eller sömnig eller kissnödig. Utmärkt.

Så för all del, lyssna gärna på kroppen. Men lita inte på den.



fredag 22 augusti 2014

Långa och korta cykler

(Publicerad i GP fredag 22 augusti)

När barnen var små färdades känslorna snabbt i familjen. Säg att jag skällde på min son för något. Ofta dröjde det då bara några minuter innan han gav sig på sin lillasyster. Så blev hon i sin tur ledsen och arg och gick till mamma, och plötsligt var hela familjen olycklig.

Min egen dumhet, fortplantad via barnen. Ingen smickrande spegelbild precis.

Men det finns andra, långsammare känslocykler i en familj.

En dag har de små barnen blivit tonåringar och vi sitter på altanen i sommarstugan en het julikväll och tittar i gamla fotoalbum.

Lena och jag berättar hur vi har tänkt i olika situationer, och barnen ger sina versioner av samma händelser. Den där gången du rymde, hur tänkte du då? Det där stora bråket vi hade, hur blev det så egentligen? Vi talar om alla människor som varit en del av vår historia – alla grannar, släktingar, kompisar. Vi talar om stort och smått, med distans och mognad som de vuxna och halvvuxna människor vi är.

Allra mest talar vi om hur roligt vi haft. Och det känns som att många cykler fullbordas i den milda bohusvinden.

Innan jag fick barn tänkte jag ungefär så här om barnuppfostran: om man som förälder tillämpar en viss metod, så blir barnen på ett visst sätt.

Sånt där trams överger man ju så fort barnen är födda och man lär känna dem. Ungarna är som de är och blir som de blir, och det enda man kan göra är att försöka erbjuda en så stabil grund åt dem som möjligt.

Men när jag nu lyssnar på våra tonåringar och hör hur intresserade och engagerade de är i alla möjliga frågor, hur öppna de är för olika idéer och människor, hur villiga de är att tänka och diskutera och ifrågasätta – då tänker jag att något litet kanske Lena och jag ändå har bidragit med.

Den där lusten och livsglädjen de utstrålar – den får mig att minnas den nästan chockartade glädje som vi som föräldrar kände över dem när de föddes, och har fortsatt att känna.

Kan det inte vara så att något av vår glädje har fastnat hos dem, att vi har hjälpt dem att upptäcka att det faktiskt är underbart att leva? Kan vi inte säga att det är så?

Jo, det gör vi. Just idag låter vi det vara så. Ännu en fullbordad cykel. Det är värmebölja och familjen är samlad och det finns inte ett moln på himlen.