onsdag 17 december 2014

En grå liten tomte på spårvagnen

(Publicerad i GP onsdag 17 december)

När min dotter och jag steg på trean vid Valand satt en ovårdad, skäggig gubbe nära dörren. Han såg ut som en grå liten tomte. Jag viskade i min dotters öra:

- Det där är en av de vidrigaste människor jag träffat.

Själva historien fick hon höra efter att gubben gått av vid Järntorget.

Det var för nästan tjugo år sedan. Lena och jag hade nyss fått vår första gemensamma lägenhet, i Linnéstaden.

På våningen ovanför bodde en gubbe som ibland söp till rejält. Det brukade börja med att man hörde honom sjunga sjömansvisor med skrovlig röst. Några timmar senare tumlade han brölande runt där uppe – dunsade i väggarna, föll omkull, tog sig upp igen.

Detta hände kanske en gång i månaden, och vi blev egentligen inte särskilt störda. Vi brukade själva ha rätt högljudda fester vid den här tiden.

Gubben hade en fru också, upptäckte vi efter ett tag. Vi såg dem i trappan. Han kortväxt i smutsig brun rock, hon längre, vithårig, väldigt mager. Hon såg alltid plågad ut och han alltid arg. Eller ärligt talat: elak.

De där smällarna när gubben var full. Hennes plågade min. Det började gå upp för oss vad som egentligen pågick hemma hos dem.

En kväll hittade vi kvinnan i trappan utanför vår dörr. Hennes man var i full gång där uppe. Vi släppte in henne och lät henne sova i gästsängen.

Onekligen en god gärning av oss, man kan inte säga annat.

Nästa gång det brakade lös kom kvinnan tillbaka. Och nästa igen. Vår goda gärning började kännas alltmer besvärlig. Hon stank något fruktansvärt, förresten, sa jag det? Vi fick vädra i timmar när hon hade sovit hos oss.

Så vi började säga att hon kanske inte bara kunde använda oss som avlastning när det var som värst. Det var kanske dags för henne att göra något åt situationen. Lämna det där kräket. Vi erbjöd oss att ringa ett journummer.

En kväll var hon tillräckligt förtvivlad för att säga orden: ja, ring. En stund senare stannade en bil utanför.

Det var nu det gällde. Skulle hon följa med eller inte? Hennes tvekan var fasansfull att se. Det var lätt för oss att säga att valet var enkelt, men vad kunde vi egentligen veta om vad det skulle innebära för henne att lämna honom?

Till slut gick hon ut i trapphuset och upp till sin man igen.

Hon kom aldrig mer tillbaka till oss.

Allt det här berättade jag alltså för min fjortonåriga dotter på spårvagnen. Ingen vacker julhistoria, precis. Ingen försoning, inga kramar under tindrande ljus. Bara ful och smutsig verklighet.


 Allt jag kan hoppas är att kvinnan till slut fann modet att lämna sin vidriga lilla man.