onsdag 11 mars 2015

Marsvin och människor

Publicerad i GP 11 mars 2015

Fyra dagar efter att Elon dog, innan vi ens hunnit börja planera hans begravning, skrek min dotter till från sitt rum. Det var Dumle, ett av marsvinen, som låg stel och död i buren.

Hon fick marsvinen den sommaren hon var nio år. Det var två virvelmarsvin, kullsystrar. Båda var vita med bruna och svarta inslag. Hon döpte dem till Hallon och Dumle.

Marsvin blir ofta omkring fem år, och våra var fyra och ett halvt, så jag antar att Dumle dog en naturlig död. Jag vill nog påstå att hon hade ett bra liv, även om jag inser att det är problematiskt att säga så om djur som lever i fångenskap. Vår dotter har skött dem bra och på somrarna har de fått springa ute och äta sig feta på klöver och maskrosblad i sommarstugan.

Marsvin är sociala djur som behöver dela bur med minst en kompis. Det är till och med reglerat i Djurskyddslagen, så man bryter faktiskt mot lagen om man håller ett ensamt marsvin.

Dumle dog på nyårsdagen. Vi höll fortfarande på och underrättade folk om att Elon inte fanns längre. Vi försökte klara av att över huvud taget stå på  benen. Visst hade vi varit förberedda när det gällde Elon, men det hjälper inte mycket. Det går inte att förbereda sig på sådant.

Samtidigt insåg vi att det brådskade för Hallons del.  Hon verkade apatisk, stannade inne i sitt hus, åt och drack minimalt.

Lyckligtvis finns det fantastiska människor överallt här i världen, och Göteborgs marsvin har ett särskilt skyddshelgon i Kvillebäcken. Där finns en kvinna som föder upp och omplacerar marsvin, ger råd och på alla sätt värnar om de små djuren.

Vi lämnade Hallon där. Hon skulle sättas ut i en flock, och efter ett tag skulle man se om hon tydde sig till någon särskild. Det marsvinet skulle sedan få flytta hem till oss och bli hennes nya burkompis.

Januari försvann i en dimma. Vi bestämde en gravplats åt Elon på Västra kyrkogården. Det fanns ingen gravsten än, och han var heller inte urnsatt. Men kransarna  och blommorna från begravningen lades där. Det föll ett tunt lager snö över dem.

Hallon kom hem. Hennes nya kompis hette Bettan. Hon var också ett virvelmarsvin med samma färger, fast det svarta och bruna dominerade mer. Först bråkade de en del, men snart blev det lugnt i buren och båda verkade trivas.

Vid gravplatsen såg blommorna ut att vara frusna, men när vi lyfte upp dem och skakade av snön började de dofta igen.

Och vi stod där och försökte förstå, en mamma, en pappa och en syster. Kunde ingen ta hand om oss också, ordna allt för oss som om vi var små marsvin?