onsdag 29 juli 2015

En regnig morgon i Gdynia

(Publicerad i GP 29 juli)

Pär Rådström skrev en gång: ”Semestern är den tid på året då man kan låtsas vara någon annan eller åtminstone den man innerst inne är.”

Citerat ur minnet, är bäst att tillägga.

En regnig morgon i juni räddade jag mig in på ett kafé i Gdynia i norra Polen. Jag hade kommit med färjan från Karlskrona och beställde en kaffe och någon sorts bulle till frukost.

Det där med att man är någon ”innerst inne” är jag för min del rätt tveksam till. Om det finns en kärna i mig så är den kärnan flytande. Den skiftar med åren och omständigheterna. Det finns många jag.

Men visst förblir vissa saker konstanta. Att sitta på ett kafé en regnig morgon i en främmande stad kommer jag alltid att älska.

Förr låtsades jag mycket när jag reste. Mest inför mig själv, som alltid. Men också inför andra. Livet blir inte större än man gör det, och det som är en usel lögn på treans spårvagn kan bli en charmig sanning på ett nattåg i Sydeuropa.

Vad gäller Pär Rådström så låtsades jag faktiskt en gång att jag var hans son. Det är ärligt talat en rätt konstig sak att göra, och kanske olämplig. Men det finns en förklaring.

Jag befann mig i Kalabrien, på Italiens tå, och hade bestämt mig för att försöka hitta en skola som Rådström var med och byggde som hjälparbete efter andra världskriget, tillsammans med författarkollegan Stig Claesson. Claesson har skrivit om detta i romanen Att resa sig upp och gå.

Jag hittade skolan och började prata med några gubbar utanför. Jag antar att den där lögnen slank ur mig för att jag hoppades att den skulle kunna få dem att dra några bra stories från tiden för skolbygget.

Några år senare ledde denna lögn faktiskt till att Stig Claesson bjöd mig på lunch i Stockholm, men det är en annan historia.

Mitt mål den här morgonen i Gdynia var att när regnet lättade ta pendeltåget till Gdansk för att besöka Solidaritetsmuseet. Där skildras det polska motståndet mot den kommunistiska diktaturen, särskilt den fria fackföreningen Solidaritets strejk på Leninvarvet 1980.

Man säger ofta att den strejken var början på hela östblockets fall. Men det kunde arbetarna inte veta när de lade ner verktygen i protest mot att en kranförare blivit felaktigt avskedad.

De var helt vanliga människor som i den stunden riskerade allt. För dem var det för sent att låtsas.

Vem vet, kanske finns det ändå en sorts kärna i människan? En instinkt som får oss att till slut alltid resa oss mot förtryck. Vi vill leva i frihet.


Det är något att hoppas på över en kaffe i Gdynia.

torsdag 2 juli 2015

En glass med chefen

(Publicerad i GP onsdag 1 juli)

Så här års tänker jag ofta på ett sommarjobb jag hade när jag var drygt tjugo, på en firma nära Redbergsplatsen. Det var ett så kallat okvalificerat arbete: jag hämtade posten, sorterade fakturor, röjde på lagret och liknande.

Varje onsdag var det veckomöte med fika. En dag kom jag för tidigt till konferensrummet. Bara chefen var på plats.

Han var somrigt avslappnad på det där pinsamma sättet som bara medelålders män kan vara: Glenn Hysén-stubb, solbränna, ett par knappar uppknäppta i den kortärmade skjortan. Man förstod att han bara längtade ut till sommarstugan där han skulle komplettera sin look med ett par avklippta jeansshorts, sandaler utan strumpor och kanske till och med – hemska tanke − en halmhatt.

Det är en av livets stora orättvisor, att vi män ser så löjliga ut när vi kopplar av.

Nå. Chefen berättade att han nyligen hade varit i Frankrike.

- Jag har varit där många gånger, sa han, men det var först på den här resan som jag fick snits på franskan. Jag började snacka med en person på ett kafé och plötsligt flöt det bara på. Vilken känsla! Tänk att man kan få ett genombrott efter så många år.

Jag hummade instämmande och sedan dök lyckligtvis resten av personalen upp och mötet kunde börja.

Efter jobbet gick jag upp till Lejonet och Björnen på Danska vägen för att köpa en glass.

Medan jag funderade på om italiensk choklad och citronsorbet kunde vara en bra kombination, upptäckte jag att chefen från jobbet stod framför mig i kön. Han såg mig också och vi blev tvungna att växla några ord. Chefen rev sig i Glennstubben och sa att han nyligen hade varit i Frankrike.

- Jag har aldrig riktigt fått till det med franskan, sa han, men nu började jag snacka med en person på ett kafé och plötsligt flöt det bara på. Vilken känsla! Tänk att man kan få ett genombrott efter så många år.

Drev han med mig? Nej, uppenbarligen inte. Han mindes inte att han hade berättat exakt samma sak bara några timmar tidigare.

En stund senare satt jag i solen med min glass och funderade.

Den där chefen hade anställt mig i våras och under några veckor nu i sommar hade vi suttit i samma fikarum varje dag. Ändå betydde jag ingenting för honom.

Men än sen? Han och hans firma betydde ingenting för mig.

Hemtjänsten, posten, enkla kontorsjobb. Strökurser på universitetet. Skulle jag hålla på så hela livet? Det måste finnas ett sätt för mig att komma bort från det. Att komma vidare.

Det var så jag tänkte medan jag åt min glass.

Det måste finnas något annat.

Och vet ni vad? Det fanns det.