onsdag 23 september 2015

Tro, hopp och kärlek I

(Publicerad i GP onsdag 23 september)

Jag går till min sons grav en varm dag i september. Det är fortfarande mer sommar än höst. Blommorna som vi planterade i våras är ännu friska och fina.

Som om blommor spelade någon roll.

Att se hans älskade namn i granit. Att se hans levnadsår. Den jag såg födas, nedlagd i jorden.

En gång för många år sedan träffade jag en man som sa att han inte trodde på Gud utan på människan. Ändå betedde han sig som ett svin.

Jag tyckte det var – ja, jag vet inte. Komiskt på något slags kolsvart sätt. Sedan dess har jag lärt mig att inte lyssna på vad folk säger utan titta på vad de gör.

Vissa känner världens magi och ryser av välbehag och tänker att det måste finnas något bortom.

Andra känner världens magi och ryser av välbehag och tänker att det är världens magi.

Kanske kan de två grupperna aldrig riktigt mötas.

Om du söker ett jobb och inte får det kan du vara övertygad om att det snart dyker upp någon som med ett milt leende förklarar att det ”inte var meningen” att du skulle få det. Om du sedan söker ett annat jobb och får det kommer du att få höra att det var meningen. Det är så Gud jobbar – eller ödet eller skyddsänglarna eller vad just den personen tror på.

Någon eller något styr allt till det bästa – det är vad de där människorna påstår. Det är deras sätt att härda ut i en svår värld.

Men inför ett barns död håller de faktiskt tyst. Inte ens de kan med att påstå att det finns en högre mening med något så vidrigt.

I en sådan situation blir även den starkast troende tvungen att släppa sina formler och för ett ögonblick blicka in i tillvarons tomhet.

Samtidigt måste även den minst troende famla efter något att hålla fast vid.

Vi måste själva förse livet med den mening det förvägrar oss.

Det sover en älskad människa i min säng, och en annan i rummet intill. Det är vad jag tror på nu. Min dotters framtid och ett rimligt liv för min fru och mig.

Vi har bara varandra. Vi har allt.

I övrigt vaknar jag på morgonen och sätter på gott kaffe. Jag vistas i naturen så ofta jag kan och jag omger mig med fantastiska böcker. Jag umgås med folk när jag orkar.

Den här artikeln handlade om tro. Nästa gång handlar det om hopp.



1 kommentar:

  1. Janne Carlsson20 oktober 2015 22:17

    Nej, hur kan man kommentera något sådant? Att dra paralleller till egna sorger är alltid lika meningslöst eftersom varje sorg är unik. Däremot vill jag säga att jag läser och begrundar och tar till mig vartenda ord du skriver, Johan, utan att låtsas att jag förstår.

    SvaraRadera