Tro, hopp och kärlek III

(Publicerad i GP 21 oktober 2015)

Till slut kom kylan även i år: ett vitt fras i gräset tidigt på morgonen. På Västra kyrkogården brinner lövträden i gult och orange.

Aposteln Paulus skrev: ”Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.”

Det är vackra ord, men man ska minnas att Paulus kärlek var hårt villkorad. I samma text, Första Korinthierbrevet, förklarar han att homosexuella inte ska få ärva Guds rike. Det är också här han meddelar att kvinnan ska tiga ”vid sammankomsterna”, som det heter i den nya översättningen. Hon är ju trots allt bara ”en avglans av mannen”.

Är kärleken verkligen störst av allt?

Några celler felkopierades i min sons kropp. De började mångfaldigas och vips hade de växt till en tumör. Inte hjälpte en kärleksfull uppväxt mot det.

Läkarna prövade mediciner, den ena efter den andra. Ändå uppstod nya tumörer och till slut fanns inget hopp kvar. Inte hjälpte det att vi runt omkring överöste honom med en alltmer förtvivlad kärlek.

Och låt mig lyfta blicken från vårt privata elände en stund. Kärleken hindrar inte bomberna från att falla i Syrien. Kärleken hindrade inte tsunamin från att slå in över land. Kärleken hjälpte inte offren som leddes in i gaskamrarna.

Kärleken är faktiskt helt maktlös mot sådant.

Om man vill förstå kärlekens kraft – och det är trots allt den jag vill skriva om – måste man nog tänka tvärtom.

Hur skulle det ha varit annars? Om allt annat varit lika, men det inte funnits någon kärlek?

Det är en skräckbild. En tom mörk värld, en omänsklig tillvaro.

Även på vår sons dödsbädd kunde vi faktiskt hålla hans hand. Även i gaskamrarna kunde människor trösta varandra.

Kärleken är vansklig. Kärleken tar slut. Kärleken slår över i svartsjuka och blir ful. Kärleken är svårbemästrad och lättsårad och verkligen ingen garanti för ett lyckligt liv.

Men den är det vi har. En människa är till slut bara sina relationer. Kärleken är den maktlösa människans enda skydd och hopp.

Så tänker jag när jag står där jag aldrig hade trott att jag skulle stå: vid mitt eget barns grav.

Det här har handlat om kärlek. De två tidigare artiklarna handlade om tro och hopp.