onsdag 4 maj 2016

Kalla mig kulturfarbror!

(Publicerad i GP 4 maj 2016)

Någon tog det jag jobbar med och det jag är och slog ihop det till ett nytt ord.

Kulturman.

Någon bestämde att det ordet skulle vara negativt laddat.

En kulturman är inte en person som till exempel läser och skriver böcker, det är en person som förtrycker kvinnor i kulturbranschen.

På många sätt är det inte mycket att lipa över. Folk sätter stämplar på varandra hela tiden. Man är alltid någons turkjävel eller surkärring eller hockeydåre.

Men kulturman irriterar mig, det erkänner jag. Det angriper kärnan av den jag är. Så vad kan jag göra?

En första möjlig strategi skulle kunna vara att vänligt förklara att jag inte godkänner innebörden av ordet. Den strategin är dock dödfödd, det vet jag sedan en period på högstadiet när jag hade snedlugg och blev kallad diskobög.

Fick jag kanske min omgivning att lyssna när jag försökte omdefiniera min frisyr genom att påtala att jag faktiskt gillade rock mer än disko och att mina sexuella preferenser lutade åt heterohållet? Knappast. Jag förblev diskobög tills jag klippte bort luggen.

En andra tänkbar strategi är förstås att återta ordet. Så som bögarna och flatorna gjorde med just de orden. Eller som att tjejer numera kan använda bitch och bitchig om sig själva – det som ursprungligen var nedsättande har snarare fått betydelsen kaxig, frejdig.

Eller för att ta ett lokalt exempel: Glenn. Det var fotbollssupportrarna i Stockholm som en gång i tiden började skandera ”Alla heter Glenn i Göteborg” när göteborgslagen var på besök, som ett slags humoristiskt hån. Givetvis med varianter som ”Alla luktar fisk i Göteborg”.

Det lär ha funnits en speciell match på Råsunda där IFK-supportrarna helt enkelt började sjunga med i ramsan, så att båda klackarna sjöng samma sak. Det kallar jag ett konkret återerövrande: Javisst heter vi Glenn, och det är vi förbannat stolta över!

Numera räknas väl ”Alla heter Glenn” som Göteborgs nationalsång.

Men för min del då? Jag är inte riktigt av det virket att jag lugnt kan spänna blicken i någon och säga: ”Japp, jag är kulturman, har du problem med det eller?”

Vissa strider kan man inte vinna. Vad jag behöver i stället är ett helt nytt ord.

Lyckligtvis är jag över femtio numera. Det gör att jag kan använda de positiva associationerna till ordet kulturtant plus den ofarliga, rentav sympatiska klangen i ordet farbror.

Just det, kära vänner. Från och med nu, kalla mig för kulturfarbror!