Tänk på kattens tassar!

Publicerad i GP onsdag 11 januari 2017

Ibland kan en nödlösning bli en oväntad succé. Som poesihyllan vid min säng.

Eftersom vi har bestämt oss för att inte fylla vårt hem med fler bokhyllor och samtidigt hela tiden skaffar nya böcker, måste vi ständigt rensa i hyllorna. Eller åtminstone skapa en illusion av ökat utrymme genom olika kreativa omflyttningar.

Vid en av dessa omflyttningar placerade jag en smal hylla vid min säng och ställde där lägenhetens alla diktsamlingar.

Hyllan hade tidigare använts för dvd-filmer och kunde därmed klassas som en befintlig hylla, inget nytillskott. Dvd-filmerna har vi gjort oss av med, för det är ju intressant nog så att den senaste tekniken blir omodern först. Medan böckerna, denna medeltida metod för kunskapslagring, verkar överleva alla teknikskiften.

Numera har jag alltså ett par hyllplan lyrik intill sängen. Och därmed har jag upptäckt glädjen i att skapa små poesimedleyn på kvällarna.

I min säng kan Gunnar Ekelöf äntligen få ett snack med sin idol Edith Södergran, inte bara besöka hennes grav. De två finner varandra genast.

”Ensam har jag kommit, ensam skall jag gå”, säger hon. ”Jag tror på den ensamma människan”, svarar han. ”Kan du fånga med händerna en stjärna som stiger mot höjden” undrar hon. ”Jag mättar min hunger med hunger”, mumlar han.

En annan kväll diskuterar poeterna bostadsfrågan.

”Jag bor i Möjligheten”, säger Emily Dickinson.  ”Jag lever ett lugnt liv/på Drottninggatan 83a”, meddelar Sonja Åkesson. ”Å bergig ås, där står mitt hus/Högt över skog och sjö”, berättar Erik Gustaf Geijer. Men Bruno K Öijer ska förstås vara värst: ”jag delar den rymd/där varje människa stämt möte/med sej själv.”

Och så blir det mycket kärlek, förstås – ni vet hur poeter är.

”Det är kväll på Masthuggstorget/jag gråter, jag längtar efter kärlek”, trånar Gunilla Gränsbo. ”du älskar mig så mycket”, säger Karin Bellman, ”att grannarna rodnar i trappuppgången!” Från 1500-talet hälsar Louise Labé: ”Ditt skratt, ditt hår, din panna, dina händer/din röst, din lutas lek, ja du! Och än/en gång blott du! Det är för mycket, vän.”

Lyckligtvis finns även sådana som Tua Forsström, som alltid behåller sitt melankoliska lugn. ”Dagarna liknar varandra./Rader av burkar med slem och blod”, konstaterar hon. Varefter hon sammanfattar livet i en av de bästa rader jag vet: ”Man transporterar små barn och skridskor.”

När det är dags att släcka ber jag Ann Jäderlund sätta sig på sängkanten och viska i mitt öra:

”Tänk på katten/Tänk på katten/Tänk på kattens tassar!”

Sedan somnar jag gott.

Dickinson är översatt av Ellen Löfmarck, Loiuse Labé av Bertil Sundborg.

.