Rakt ut i det okända

(Publicerad i GP onsdag 31 maj 2017)

På baksidan av huset där jag bodde när jag växte upp rann en bäck. Det var i Fristad utanför Borås.

Andra har havet eller små svarta insjöar. Min barndoms vatten var denna porlande bäck.

Här arrangerade vi barn barkbåtsmästerskap och på vintern åkte vi skridskor. En bedrift med tanke på att bäcken på det bredaste stället mätte sådär 40 centimeter från strand till strand.

Liksom Nilen har sin källa, måste även vår bäck ha en. Men var?

Vi visste att bäckfåran leddes under landsvägen i ett cementrör. På andra sidan vägen låg skogen. Någonstans djupt där inne måste källan finnas.

Vi utrustade alltså en expedition. Det var min bror, min syster och jag, och så Maria och Anna från familjen som vi umgicks mest med. Vi packade mariekex och saft. Vi tog farväl av våra nära och kära.

På andra sidan landsvägen stod vi vid gränsen för vårt vetande. Utan att tveka gick vi rakt ut i det okända.

* * *

Det finns en plats i Sahara som heter Oualata. Det går inga bilvägar dit. På de stora kamelkaravanernas tid var Oualata nästa anhalt efter Timbuktu. Om man kom från Kairohållet, alltså.

Jag hamnade där på resa genom Västafrika i mitten av nittiotalet.

Oualata ligger vid foten av en hög klippa. När solen sjönk gick männen i sina kaftaner upp på klippan och bad. Det var som en scen ur Gamla testamentet, förutom att de bedjande var muslimer.

Varje morgon i gryningen tog jag med mig vatten och dadlar och gav mig ut på vandring. Åt vissa håll var det stenöken, åt andra sanddyner. Luften var torr och välgörande, svalorna for över himlen.

Jag hade varit i Negevöknen och i Sinai, men det här var mäktigare än allt annat. Det var den öken jag drömt om.

Jag levde för friheten. Allt jag ville var att gå rakt ut i det okända.

 * * *

På morgnarna denna vår ringer min frus mobil klockan sex, min och vår dotters halv sju. Vi har svårt att vakna, det går tungt. Långa skol- och arbetsdagar väntar för oss alla tre.

För min del kämpar jag för att få en översättning klar till midsommar. Efter det har jag, som så många gånger förr, ingen aning om vad jag ska göra. Jag får hoppas att det dyker upp något.

Jag är van. Och ja, jag har alltid sökt frihet före trygghet. Tryggheten är bara en illusion. Men tänk om friheten också är det?

Numera, vid 52, skulle jag kanske bara önska mig lite större stadga.

Efter frukost hoppar jag upp på cykeln. Det är samma väg varje dag, ändå känns det som att jag inte har en aning om vart jag är på väg.

Dag efter dag trampar jag rakt ut i det okända.