onsdag 23 augusti 2017

Solens tempel

(Publicerad i GP 23 augusti 2017)

Det var mulet när vi kom till solcirkeln. Det doftade starkt av gödsel från de omgivande åkrarna. Min fru och jag steg ur bilen och följde en stig som människor gått i minst 7 000 år.

Vi befann oss i byn Goseck, inte långt från Leipzig i det forna Östtyskland. Här har man på senare år rekonstruerat ett av Europas första större byggnadsverk, en cirkel som ursprungligen anlades ca 4 900 år f Kr av tidiga jordbrukare.

Det som mötte oss när vi kom till platsen var två koncentriska ringar uppbyggda av träpalissader, och utanför dem ytterligare en ring i form av en vallgrav med diametern 75 meter. Det fanns tre ingångar till cirklarna.

Vi traskade in till mittpunkten. Det var en fin känsla, men jag kunde inte låta bli att önska att vi varit där vid vintersolståndet. Just den dagen faller ljuset in genom den sydöstra porten vid soluppgången och genom den sydvästra vid solnedgången. Andra luckor i palissaden markerar sommarsolstånd och vårdagjämning.

Att cirkeln är en sorts kalender är alltså uppenbart. Säkert har den haft praktisk betydelse för jordbruket. Utgrävningar visar även på djuroffer, vilket tyder på att cirkeln också var en kultplats. Ett soltempel.

På sätt och vis är cirkeln kanske inte så imponerande – rekonstruerade palissader av två tre meter höga ekstockar, ska det vara så märkvärdigt? Men stället är alltså 2 000 år äldre än Stonehenge och 5 000 år äldre än Colosseum.

På ett informationscentrum i närheten blandades stenåldershistoria och nutidshistoria. Tydligen hade cirkeln siktats från luften redan 1970 av, som det stod, ”en jordbrukspilot”. Upptäckten offentliggjordes dock inte den gången. Var det piloten som höll tyst? Eller la den östtyska diktaturen locket på – och i så fall varför? Utställningen gav inga svar.

Efter murens fall upptäcktes cirkeln för andra gången, på flygbilder tagna 1991.

Jag tänker på hur jag ibland är ute och vandrar i Orustskogarna, i vad jag uppfattar som rena vildmarken. Men plötsligt blir jag varse att den där upphöjningen i terrängen egentligen är en övervuxen stenmur. Det går upp för mig att jag står på vad som en gång var inhägnad mark. En åker, ett gärde, en del av en gård.

Det kan vara så lite som hundra år sedan som stället övergavs. På en generation eller två försvinner både minnena och markerna.

Tänk då 7 000 år.

Överallt lager på lager av historia, det mesta bortglömt, nedsjunket i själva landskapet.
Men genom årtusendena fortsätter vi att fira vintersolståndet och sommarsolståndet, årets stora vändpunkter.