onsdag 7 mars 2018

Du får bara förlora om du vinner


(Publicerad i GP 7 mars 2018)

Jag antar att jag inte är ensam om att ha gråtit en skvätt framför TV:n under vinter-OS. Jag kan aldrig se mig mätt på det där ögonblicket då guldmedaljören glider i mål på sina skridskor eller skidor. Hur många av oss får uppleva ett sådant ögonblick i livet, då allt vi kämpat för och drömt om går i uppfyllelse?

Det är oftast det som segrarna pratar om efteråt också, i intervjuerna. De har tränat så hårt, slitit i så många år, offrat så mycket – de förtjänar verkligen det här.

Där någonstans brukar mina tårar sluta tillra.

Då börjar jag nämligen tänka på de andra. De som kommer femma och tolva och trettioåtta. De har naturligtvis tränat precis lika hårt och drömt precis lika mycket om att få stå högst upp på prispallen. Om de är utlänningar struntar vi blankt i dem, om de är svenskar tycker vi att de ska skämmas över sina misslyckanden.

I GP:s lördagsbilaga Två dagar kunde man nyligen (24/2) läsa en artikel om vikten av att våga misslyckas. Ett antal framgångsrika entreprenörer och kreatörer berättade öppenhjärtigt om hur de vägrat ge upp trots felsatsningar och fiaskon.

Kära läsare, jag hoppas du noterar ett visst ord i den förra meningen: framgångsrika. Det är helt okej att misslyckas, men bara på villkor att du senare lyckas.

Förlåt, men de säkert förträffliga och hedervärda personer som intervjuades i den där artikeln vet ingenting om vad det innebär att misslyckas. Det de berättar om är små knasiga, charmiga floppar som egentligen bara framhäver hur bra det har gått för dem efteråt.

En person i artikeln har startat ett museum över misslyckanden. Museet är en stor succé.

Världen är full av människor som gjort felsatsningar på riktigt. Entreprenörer vars drömmar slutat med skulder de aldrig kan betala tillbaka. Förhoppningsfulla konstnärer för vilka vändningen aldrig kom: historien slutar inte med att de blir upptäckta och slår igenom utan med att de knäcks och lägger av.

För att inte tala om alla som sitter fast i hopplösa livssituationer, som kvaddat sina förhållanden, drabbats av kroniska sjukdomar, kanske hamnat i missbruk.

Att misslyckas på riktigt är skamfyllt som få andra saker. Vi får sällan läsa om de människorna.

Jag önskar att vi kunde sluta tala om vinnare och förlorare över huvud taget. Vad är det för dumheter egentligen? Folk gör sitt bästa. Folk kämpar så otroligt hårt.

Jo, det är kul med OS-guld. Det är skönt att gråta lite framför TV:n, och jag unnar verkligen segrarna sina medaljer. Men det är en väldigt liten del av verkligheten.






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar